Anns resa till Brasilien
2010-09-13
Brasilien 24 oktober-1 november 2009
Avresa
Så var då dagen här, som man både har längtat och fasat för.
Längtat, för att jag har hört så mycket positivt om landet. Fasat
för resan, har aldrig rest så långt. Undrat om allt det praktiska
ska funka på planet.
Kikki (min assistent) och jag tog en taxi till Arlanda, sen
eftermiddag, för att sedan på kvällen flyga till Sao Paolo. Stod
vid incheckningen (som tog över en timme), försökte att komma på en
ursäkt för att kunna ta en taxi hem igen. Men jag kom inte på
någon, tur var väl det.
Sedan började flygturen. Vårt enda byte på ditresan blev i
Zürich, två ledsagare kom och hjälpte oss. Det blev mycket ont om
tid, flygplatsen är enorm och det är stora avstånd, vi fick t o m
åka tåg i 2 min p g a de stora avstånden. Men vi hann med, trots
att sista utropet redan hade varit, sedan började den långa resan
till Sao Paolo.
Äntligen framme
Kl 06.40 (lokal tid), landade vi i Sao Paolo. Vi fick ledsagning
hela tiden, vi fick även gå före alla otroligt långa köer. Var lite
orolig för hur min rullstol skulle se ut, om den fått några skador
under resan, men det var endast mina bromsar som stod lite på
trekvart. Det fixade jag lätt på hotellet, med hjälp av en
vaktmästare. Pierre var den första som vi träffade på flygplatsen,
då kändes det lite lugnare. Claudia var även där och mötte oss,
blev så glad över att se henne igen. Ett helt gäng hade redan
kommit, men vi fick invänta några till som ännu inte kommit.
Sedan bar det iväg till Sao Paolo, i en buss som absolut inte
var handikappvänlig. Efter ca 2 timmar så var vi äntligen framme
vid hotellet i Santos. Vädret var inte det bästa, regnet öste ner.
Man var trött, hade inte sovit på drygt 1 ½ dygn. Hotellet var
fint, lite strul med rummet. Björn & Pierre fick stå i
receptionen i 5 timmar innan alla hade fått rätt rum, men sedan
ordnade allt upp sig till det bästa.
Kära återseenden
Det var en överväldigande känsla att få träffa Neurosedynskadade
från andra länder. En del hade jag träffat förut, så det blev ett
kärt återseende. Lärt känna andra Neurosedynskadade från andra
länder. Har aldrig varit så förtjust i att prata engelska, men det
gjorde jag denna vecka som aldrig förr.
Välkomstmiddag, med god plockmat. Är känd för att vara kräsen på
mat, men även jag provsmakade en del "konstiga saker". Kikki njöt
hela veckan av den goda maten.
Det började med att vi hade lite egen tid, då passade vi på att
shoppa en del. Handikappvänligt är det ju inte i Brasilien. Att ta
sig upp/ner för en trottoarkant känns mest som terrängkörning, med
"diken" nedanför nästan varje trottoarkant. De är till för att
vattnet ska rinna bort, för när det regnar, ja då regnar det
ordentligt.
Kongressen
På tisdag var det äntligen dags att ta den ohandikappvänliga
bussen till Sao Paolo för att gå på den stora kongressen. Det var
mäktigt och överväldigande att träffa så många Neurosedynskadade,
jag blev nästan lite rörd av det. Det var både trevligt och
sorgligt att se alla + de tre småkillarna, som också är
Neurosedynskadade. På kvällen påbörjades bussresan tillbaka till
Santos. Det var mycket trafik, mörkt, dimmigt och regnet öste ner.
Då var jag faktiskt en aning orolig, bussresan tog 3 timmar innan
vi var på hotellet igen.
Två dagar hade vi en mindre kongress på hotellet, mycket
intressanta föreläsningar och tal. Där fick jag information om
andra föreningar i bl a Canada, Tyskland, Sverige och Norge.
Sightseeing
En dag bestämde jag mig för att följa med ett gäng till en
fotbollsarena i Santos, som Pelé har spelat på. Vi skulle gå dit i
hällregn, det blev en upplevelse utan dess like. Som sagt, när det
regnar i Brasilien, så kommer det en hel del. Det var urjobbig
terräng, blöta drivringar som gjorde det mycket svårt att köra.
Kikki fick kämpa hårt i hällregn. Vi stannade till vid en
bilverkstad, där vi sökte skydd för regnet. Lennart hjälpte mig att
få tag på en svart soppåse. Den gjorde jag ett hål i, så huvudet
gick igenom + hål för armarna. Soppåsen var en aning liten för min
stora kropp, så den gick endast ner till midjan på mig. När ett
kvarter återstod, då sa jag till de andra att jag ger upp. Var våt
ända in på skinnet, regnet ville inte sluta. Kikki & jag tog en
taxi tillbaka till hotellet, fick byta om helt. På grund av den
höga luftfuktigheten, så tog det en evighet innan kläderna
torkade.
Det var grått & regn av och till hela veckan, men varmt.
Näst sista dagen då kom solen äntligen, som man har väntat på. Det
blev så otroligt varmt och solbränna fick man på en kvart. Fast jag
hade ju velat ha sol hela veckan, men det är ju inget som någon kan
råda över.
Tiden går fort
Så var veckan slut, kändes lite sorgligt. Kikki, jag + ett gäng
till tog åter igen den ohandikappvänliga buss till Sao Paolo. Vi
var där i mycket god tid innan vårat plan skulle gå hem. På grund
av en polis-razzia som skulle vara på flygplatsen, så gick vår
incheckning väldigt fort. Vi hann tyvärr inte säga "hej då" till de
som vi sällskapat med, bl a Mersedés och Mariza, men det finns ju
både mail och Facebook.
Hemresa
Resan hem gick också bra, sov mer, för man var ju helt utpumpad.
Mellanlandning i Frankfurt, som gick bra. Där blev det också buss,
men en handikappvänlig buss, som vi fick åka helt själva, inte
behöva trängas med någon. Sedan påbörjades den sista flygresan,
från Frankfurt till Arlanda. Den gick väldigt långsamt, man ville
nu enbart hem. Även på hemresan fick mina bromsar på stolen lite
stryk. Fick skjuts hem av en av mina assistenter, skönt att slippa
stå i taxikö.
Så var man hemma igen, till det kalla, mörka och höstlika
Sverige. Det känns som att man har varit borta mycket längre än en
vecka. Varit trött och frusen, minst en vecka efter hemkomsten. Men
jag ångrar inte en sekund att jag anmälde mig till denna resa.
Sedan hade jag en otrolig assistent som höll reda på mig, hade nog
aldrig kommit vare sig dit eller hem om jag inte haft Kikki.
/Ann Persson
Gå gärna in på neurosedynskadades förbund och läs mer.